Då jag tycker det är så enormt trist när alla vet datumet i förväg så visste bara de närmaste. Jag hade också en fåfäng förhoppning om att det skulle kunna starta i förväg då snittet schemalagdes enbart tre dagar före beräknad födsel.
06:30 6/8-2013 skulle vi inställa oss. Vi ringer på och en stressad BM visar oss till ett rum och ber mig duscha. 10+ gånger kommer vi få höra att alla visst ville föda barn den dagen, det är sorgligt hur underbemannade de verkar vara! Jag förstår att de fick lägga krutet på de med vaginala förlossningar men ändå...
Efter dusch och påklädning kommer BM in igen och ber oss vänta. Efter ett tag (90 minuter...!) kommer en ny BM in och sätter kateter (aj!) samt att läkaren presenterar sig och försöker hitta det gamla ärret vilket inte var lätt :P För övrigt är det sjukt hur påverkad jag blir av kateter, jag blir enormt deppad. Jag har sett fler med samma problem, undra vad det beror på?
En stund efter åtta så kommer en tredje BM in som är stationerad på ultraljud den dagen men som fick hoppa in och ta snittet. Vi åker ned och får ta på den sexiga operationsmössan ;) Maken såg så snygg ut :P Till hans stora besvikelse fick han inga "scrubs" den här gången utan bara en engångsrock.
Jag var vid det här laget enormt nervös över snittet i allmänhet och spinalen i synnerhet. Narkossköterskan Oskar var så enormt duktig och bra och tig hand om mig så jag kände mig lugnare. Narkosläkaren hälsade och förklarade att om bedövningen inte tog skulle han söva mig direkt (inte för att jag frågade men det var skönt att höra då man hör skräckhistorier). Jag tänkte att spinalen skulle göra lika ont som epiduralen men det gjorde den inte! Ett "bistick" av bedövningen och sedan kände jag ingenting alls! Jag blev chockad över att han helt plötsligt var klar.
Jag lägger mig ned och börjar domna bort i underkroppen, då dyker ett ansikte upp som säger mitt namn och utropar en förvåning över att jag ska få en bebis. Jag känner inte igen människan alls som är operationsklädd men hon förklarar snabbt att det är "Oskars mamma från dagis" (mitt jobb alltså). Det kändes konstigt nog jätteskönt att känna någon i teamet, ifall de skulle klantat sig (vad nu hon hade kunnat göra åt det som ingen annan sköterska kunnat gjort :P)
Jag blir lite nervös över att bedövningen ska ha tagit, ena stunden skulle de "snart testa bedövningen" och jag småpratade med maken och vipps hör jag någon tokskrika. Det var som en pil i hjärtat, så mycket mer "verkligt" den här gången än första barnet då det tog lite tid innan anknytningen kom igång (lillebror knöt man an till redan i magen medan storebror var mer abstrakt tills han kom ut).
Maken och BM tog ut honom, gallskrikandes och knallvit av fosterfett. Han skrek hela undersökningen enormt mycket, det lät som om de mördade honom ;) Operationsteamet tyckte lite likadant :P
Jag fick ett blodtrycksfall innan de började skära men det hann jag knappt känna av, jag skulle säga till vid illamående (vilket jag gjorde) och då fixade Oskar med medicinerna för att häva det hela. Jag fick också något extra då bebisen var ute.
08:47 fick vi en liten kille med Tio långa fingrar och tår, helt perfekt var han :) Maken höll honom medan jag syddes och då jag var tillbaka i sängen fick jag honom för lite gos. Då vi rullades ut såg maken någon typ av andningsapparat av märket Oskar/Oscar.
Maken konstaterade att vi fått tillräckligt med tecken! Det var ingen Oliver (hans val) eller Lukas (mitt val) utan en Oskar (som vi båda hade som ett av två finalister) :D
Tillbaka på förlossningen så försvann BM tillbaka till ultraljud. Vid tolv-ett fick vi "firarbricka" (då var jag hungrig som fastat sedan midnatt!) Vid två kom en ny bm och vägde honom. Två ytterligare nya BM/sköterskor kom in för att kolla trycket som varit lågt. 16 var vi rätt otåliga och irriterade (för att inte tala om hungriga då jag/vi ätit två mackor på hela dagen...) 16:30 hade någon äntligen tid att rulla oss till BB så vi kunde hämta storebror (och maken åka och äta hos sina föräldrar)
Jag var dyblöt i svett hela dagen och då jag åkte hem från BB och rev ut lakanet upptäckte jag varför - jag hade fått en säng med plastmadrass! Hade de inte kunnat bytt på BB?! Eller inte haft en sådan alls då jag ändå hade plastlakan på utsatta ställen?!
På BB hade jag eget rum och tv, så skönt :) Maken sov hemma och det gick väldigt bra. Jag kunde stå upp och gå korta stunder på kvällen så jag var lite rörlig. Storebror kom på en snabbvisit men vi hann inte så mycket pga den sena timmen...
Natten gick helt okej, mycket skrik bara... Tillslut somnade Oskar på min arm 04:30 och 07 så kom en sköterska in för något ärende... Grrr... ;)
BM på BB undrade om jag ville åka hem om jag fick och det ville jag definitivt! Halv tio gick barnläkarronden och vi släpptes hem :) Med första barnet ville man bo på BB en vecka, nu kändes det mycket skönare att vara hemma och reda sig själv.
Det blev inte alls samma förlossningsupplevelse som med storebror men vad gör det om hundra år? Vi fick ut en levande och frisk bebis vilket är huvudsaken. I journalen står även att livmodern var tunn med en mycket tunn nedre vägg varav det kanske var det klokaste val vi gjort. Jag vet att man inte behöver få en sprucken livmoder bara för att den är tunn utan det beror på hur ens värkar är men det är såklart en risk (såväl som ett tidigare snitt).
