Ja jag är ganska lättsårad även om graviditeten gör det värre.
Jag tycker det är jättesvårt med vänner, jag tycker att jag gör så mycket "rätt" men intresset uteblir... Jag har å ena sidan en person jag hade daglig kontakt med i nästan fyra år. Som jag träffade varje vecka och hade mycket kul med kände jag. Dock var det bara jag som tog kontakt, jag blev aldrig bjuden på personens många fester och fika blev det bara om andra skulle med. Det var ganska sårande kan jag säga men jag borstade av mig det - det var ju en supertrevlig, om än väldigt upptagen, person och jag inbillade mig bara. Men tillslut ledsnade jag och slutade höra av mig, ingen respons. "Vi borde fika" har denne faktiskt sagt några gånger men jag har ledsnat på att alltid vara den som måste dra så jag lät henne hitta datum, det var snart två år sedan. Allt aktualiseras då man på Facebook så fint ser gemensamma bekanta skriva och boka in grejor.
Sedan har man personer i sin omgivning man fixar mycket kul med men som aldrig kan komma förbi då de är i stan. För att inte tala om att man aldrig blir bjuden till dem. Men då andra kompisar kommer vill de gärna komma, det har de sagt. Hugger rätt bra kan jag säga.
Arbetskompisar har jag många men de är j just arbetskompisar...
Jag har en kompis, en som i siffran 1. Jag har kanske (okej definitivt) inte så mycket tid för henne som jag vill och borde, det går i vågor. Men jag vet att om jag inte hör av mig på en vecka så får jag ett mess av henne, det kan vara så litet som "vad gör du? :)" - det räcker. En vän räcker långt och du är guld värd C. även om vi ses för sällan (fast jag har en extended-dvd som väntar på dig, kanske därför du gömmer dig? ;)). Ja sedan har jag en halv vän till ;) En enormt fin tjej som jag hann komma nära och hon kom nära mig, hon bjöd in mig i sitt liv ganska direkt. Tyvärr bor hon långt härifrån numera och då jag är där är hon någon annanstans så det har halvt runnit ut i sanden.
En bra vän räcker långt, jag kan dock inte låta bli att älta allt det andra. Min kollega på jobbet har en handdocka som pratar med barnen om att alla har en
jagduger i sin mage, min är väldigt liten. Den kan låtsas vara så stor men den är rätt uppblåst. Maken skäller alltid på mig för att jag låter all skit hugga mig rakt i hjärtat då jag istället borde visa fingret och skaka av mig.
Jag kan vara stursk och intala mig att jag inte bryr mig, sedan ser jag festbilder på Facebook eller konversationer mellan facebookvänner som dyker upp i flödet, då blir jag så enormt sårad. Jag har alltid haft svårt att få vänner, vad gör jag för fel?
Jag har många fina bekanta, en del som velat vara vänner men vi är så olika (ja vem som helst duger inte heller) men också många många som är på "prat på stan"-nivå som aldrig varit intresserad av något mer.
Maken brukar prata om sociala kameleonter - sådana som kan gå in i ett sammanhang och verka direkt. Han var sådan som barn (och är fortfarande), han hittade kompisar på fem minuter. Sonen är likadan numera, han pratar med andra barn och söker massor av kontakt. Själv var jag den som satt i ett hörn och tittade på, som sällan pratade och aldrig ville prova själv utan bara titta på. Jag gick igenom årskurs tre och fyra helt utan vänner i skolan, jag hade ingen alls. Alla var så imponerade över att jag läste så snabbt - jag hade inget att göra förutom att bli retad/slagen eller läste i någon vrå - vad väljer man?
Jag trivs bra hemma, jag skulle kunna vara hemma 360 dagar om året. Men de övriga fem är det kul om det finns någon på utsidan som väntar på mig då jag väl vill ut ;)
Massor med känslor, maken orkar inte lyssna längre ;) Jag vet inte hur jag ska gå vidare, jag kommer inte över det :/ Det är inget som överskuggar mitt liv längre, jag kan glömma det i dagar/veckor - men så ser jag en bild på hur kul vissa andra har det och jag går helt tillbaka. Jag blir så fixerad på vad andra har att jag får ont i bröstet, i alla fall när jag inte orkar lura mig själv att jag inte bryr mig.
